Ensamhet
Hennes bara fötter släpas på golvet genom den långa korridoren. Det långa håret gungar nedanför hennes rygg. Så länge har hon lidigt av denna hemska börda. Tårarna rinner medan hon beslutsamt rör sig framåt. Regnet piskar på fönster och tak. Vindens kyla kryper sig sakta in. Varje steg hon tar känns som tusen knivhugg mot hennes bara fötter, men inget kan hindra henne. Hon fortsätter framåt. Utanför virvlar döda blad och på himlen står det svarta moln. Blåsten slår upp balkongdörren. Hon stiger ut och tittar ner över alla små bilar. Regnet slår ner mot hennes rosa kinder. På gatan ser hon en lycklig familj ute med deras hund. Hon kan inte tänka klart, hon saknar sin familj. Tanken av att hon engång haft en lycklig familj gör henne väldigt glad men samtidigt svag i hela kroppen. Hon minns ambulansmannens ord "en av fem överlevde". Sakta slöt hon ögonen och släppte taget. Flickan hoppade - hon orkade inte mer
Orsaken till att jag satte upp min egen förklarning till ensamhet som jag nångång skrivit som uppsats i skolan är för att det idag är Morsdag, ja eller iallafall i Finland. Jag tror jag aldrig kan vara lika tacksam som till min mor. Hon finns alltid där för mig och ställer alltid upp. Utan hon skulle jag inte ha någon möjlighet att kunna studera till Kosmetolog i pargas och massa mer. Hon är helt enkelt bästa mamman! <3
